I dag fyller Mitsu 1 år!

Det känns som igår när jag såg Mitsu för första gången hemma hos Noora i hennes kök. Redan då var hon otroligt glad och framåt , den lilla svansen gick hela tiden!

Om jag ska summera mitt första år som akitaägare så blev det inte alls som jag hade trott...... allt har varit så mycket lättare än vad jag var förberedd på! Jag var väl påläst om akitans mentalitet och de problem som kunde uppstå. Jag hade planerat in i minsta detalj hur jag skulle göra  i olika situationer som kunde dyka upp. Jag måste säga att 99% av de situationerna har aldrig uppstått. En lättare hund än Mitsu kan man leta efter. Hon är så otroligt social och snäll, älskar allt och alla. Hon leker lika fint med tikar som hanar. Hon är lyhörd, lojal och är nöjd så länge hon får vara med familjen. Lugn inomhus och på jobbet men ett yrväder ute! Mitsu har inget jakt i sig, vilket gör att hon kan gå lös hemma på tomten och i skogen. Givetvis under uppsikt då hon gärna skulle vilja springa fram till människor och hundar för att hälsa. Jag brukar säga att jag har fått en Golden retriever i Akitaskepnad.... :)

MEN, nog tittar akitan fram ibland! Det tjuriga blicken när hon inte vill komma på inkallning, eller när hon tittar rakt igenom mig med en helt uttryckslös blick när jag pratar med henne ! Det går inte att få henne att lyda om man använder arg röst, men daltar man med henne kommer hon så glatt. Ibland känns det som om det kokar i huvudet och så står man där och berömmer hunden för fullt...

Jag skulle aldrig vilja vara utan henne, hon är ju världens bästa Mitsu!

Utöver att ha en underbar hund har jag genom henne lärt känna en massa trevliga akitaägare både i Sverige och i Finland.

Just nu fäller Mitsu som värst, hon ser hemsk ut! Här kommer några nya bilder på henne:

(tagna med min skruttiga mobil)